Har precis kommit in från en kall men gnistrande vacker promenad med Diezel. Ute är det isande kallt, men inom mig finns en värme av lycka och glädje. För jag har ju äntligen fått träffat lilla Alexander. Det är så han heter, min fina lilla systerson.
Det var helt underbart att få sitta där med honom i min famn och med hans lilla hand i min. Allt är ju så smått. Tänk den där lilla lilla näsan, öronen, händerna fingrarna och naglarna. Det är så fascinerande på något oförklarligt sätt.
Både Diezel och jag fick snosinosa på honom och bara doften av bebis är ju så ljuvlig. Min fina Diezel, han var så duktig och tittade så försiktigt på denna lilla krabat som matte höll i. Han förstod verkligen att det var något riktigt dyrbart, som man måste ta väl hand om och vara jätteförsiktig med.
Mosters lilla skatt, jag längtar ju så efter honom. Men som tur är får jag träffa honom redan ikväll igen. Den där lilla lilla killen, han är verkligen helt underbar.
Ha en fortsatt bra söndag.
Kramar Ida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar